Because, together, we are never alone.

Har ni någon gång upplevt känslan av att vara nervös fast med en lätt ton av ångest? Det vi i skoltermer kallar söndasångest. Men imorn ska ingen till skolan. Imorn är egentligen början till en rätt spännande och händelserik vecka, men mitt huvud kan inte tänka så långt. Det enda jag kan få in är känslan, (som om man skulle upp till skolan imorn) att nu börjar ekorrehjulet om igen.

Carro åker till Göteborg idag, imorgon kommer pojkvän hem. De går lite i skift bevisligen. Men jag trodde inte det skulle kännas så himla deppigt att C åker. För hon kommer ju tillbaka, och vi håller alltid kontakten. Ändå är det absolut finaste med somrarna, att man spontanringer varandra för att aldrig, aldrig vara ensam. Och det är liksom en plats som ingen kan ersätta. Jag kommer bli så vansinnigt uttråkad. Superfort.

Den ljuva spontaniteten, dör långsamt.
Och plågsamt.
Men sommaren är inte slut än, och vi kommer suga ut det sista som är värt av den.

Because, togehter, we are never alone.Slut på mitt sentimentala inlägg.

Puss,

Harmy

ENORMT TIPS BTW: kolla igenom er bilddagbok, som numera heter daywiews bevisilgen. Man ramlar in på grundskolebilder, man ser så liten ut, jag och carro firar ½-årsdag och ja, allt är så litet, så sött och så oskyldigt.