Min enda tanke denna morgon när jag våndades var: om magont gör SÅHÄR ont, hur i allsin dar kan folk då föda barn? Jag kan klaga på det här tills broar brister, men jag ska inte, för värktabletten har kickat in och alla tjejer vet redan vilket helvete det är, killarna kommer ändå aldrig förstå.
Igår var mycket trevligt, det blev fika på balkongen (hör tv-reklamen skrika "GOFIKA?!" i huvudet nu..) och några rejäla snack. Mest om pojkar till att börja med, det finns alltid nåt som behöver luftas. Det krisar, man vågar inte ta kontakt, man är för efterhängsen, för okär, för kär, för dum, för ledsen, allt.
Jag och Carro lyckades konstatera vår likhet igen med att vara likt förbaskat korkade, och försökte ha nån slags moralprat med Lovisa, som vi vill se uppfostras väl som vän, för att sedan, över ett parti "Jag har aldrig" (med hallonsaft, man blev MYCKET kissnödig) konstatera att hon var mänskligt ond, säkert tar in våra fel, eller efterapar dem, men hey, allt löser sig!
Det var iaf min peppkänsla efter Carros inlägg igår. Jag blev så mkt gladare av att se att mitt i kaoset får man pausa och se det positiva. Allt löser sig. Vi har varandra. Man får se till att inte jämföra sig med andra. Nu har moraltant-Harmy i ännu ett inlägg kryptiskt skrivit sina känslor, utan att avslöja vilket kaos som snurrar i skallen. En låt om det här då? :)
Festivalnostalgi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar