Is it just madness, keeping us afloat?

Hej vänner,
Är en sån där natt då tankarna flödar igen. Mår inte speciellt dåligt nu dock vilket annars brukar vara en tradition här, hehe. Nej, idag bara är jag. Känns lite som jag tagit ett steg utanför mig själv och tittar på. Dagarna går fort, riktigt fort. Har äntligen tvingat mig själv att börja läsa juridiken igen efter juluppehåll. Spenderades för övrigt i Paris med världens bästa syster och då mådde jag bra. Sådär riktigt bra ni vet. Det är ganska bra att ha sin syster som en av sina bästa vänner.

Och det gjorde mig också mer säker på mitt beslut för nästa höst. Lund eller inte. Juridiken gillar jag (egentligen, även om jag är sämst just nu) så den får vara kvar. Det är Stockholm det är fel på. Nej, dåligt formulerat, jag älskar Stockholm egentligen. Men på tre år hinner man missa mycket. Och på tre år hinner man bygga mycket nytt i Skåne. Känns som halva min personlighet är kvar där nere och jag är sugen på att hitta den igen. Nytt liv i Lund men lite av det gamla kvar. Omstart för både mig och syster, tillsammans. Finns ingen jag hellre vill bo eller göra en nystart med. Jag tror det blir bra.

Men jag klagar inte, tills dess kan jag nog klara mig riktigt bra här också. Lyssnar på andras kärleksproblem och nickar igenkännande men är just nu så långt borta från det man kan vara. Och jag vill inte närma mig. Vet hur bra det kan kännas när det klickar direkt och allt bara flyter på lätt. Så länge det inte är så, orkar jag inte engagera mig. Haft tillräckligt många "bara för att" sista året så det får vara nog nu. Förstår andra som klagar över ensamheten men jag finner ett lugn i den nu. Tror jul och nyår har en effekt på folk att tänka tillbaka, minnas, sakna. Eller har väl snarare fått uppenbara bevis på det senaste veckan. Och visst gör jag också det, men utan att det gör ont.  Backar tillbaka till förra året, jämför. Just nu var det betydligt bättre då men om två månader lovar jag att det kommer vara betydligt bättre nu. Det är skönt.

Satt egentligen och klurade på nyårslöften att skriva ut här, men tror jag behöver lite mer betänketid och uppenbarligen spårade jag lite.  Får komma med dom senare. Nu - one tree hill och sova, imorgon har jag lovat att jag ska upp vid senast halv nio.

  

Ett år emellan,  den här tiden förra året var en bra tid. I år är den okej. Men då blev det sämre, nu blir det bättre. Win.

Muse – Madness - lovelovelove.

Home is where the heart is.

Äter Skittles, är tillbaka i landet, och har träffat C under eftermiddagen och kvällen. SOM JAG SAKNAT HENNE, helt galet! Vi tog en cider, en megauppdate, åt middag i hennes lägenhet och dansade galet till 90-talshits. Ledorden var "Best of '98", och det var en nostalgiupplevelse utöver det vanliga. Vi blev överlyckliga av att lyssna på Dr. Bombay, och lite rädda när vi såg hur karln bakom ståhejet faktiskt såg ut.
Dr Bombay – Rice & Curry <- fortfranade sjukt kul och asbra, och kommer så förbli. Lite skillnad att det här var vår barndom och dagens kids kommer minnas typ S&M som sina barndomshits. En dag kommer de förstå texten..

Och vilken snygg bloggdesign vi fått!! Vid närmare eftertanke var det himla välbehövligt, ett år senare känns det lite konservativt att ha samma design som vid bloggens uppkomst, eller hur? All eloge till C, min design-stjärna.

Känns jätteskumt att vara hemma, som vanligt. Åkte från pojkvän kl. 4 i natt, var i Sverige runt 10. Blir alltid lite knas av det. Av omställningen. Av saknad. Av att precis allt runt omkring mig väcker minnen, och jag vill både drunkna i alla dessa minnen och samtidigt hålla mig så upptagen som möjligt så jag inte blir för ledsen. Vill älta allt det fina men ändå hållas ockuperad. Det är en skitjobbig balansgång, I tell you. All kärlek till karln iaf, han har varit världsfinast.
Justin Bieber – Be Alright <- har ju då alltså replayat Biebers skiva i bilen med karln, hahah, otroligt fin terrorisering. Denna låt satte sig mest typ, och är fin, vet dock inte om den gör mig glad eller ledsen att höra så här i efterhand. Oavsett så ni får lyssna på den medan jag ger er en bildbomb.

Oscar Wilde var så himla kall.

Hade varit mitt paradis om jag var 5.

Chillar med St. Patrick, alternativt försöker sno hans klöver.

Vikinga-looken.

PUSS,
Harmy

Slocknade lampor, tänder några nya.

Hänger inte med. Som vanligt dårå. Nu var det över en vecka sen jag bloggade igen. 
Har iaf en något sådär resonabel anledning. Är typ jetlagad utan att ha rest. Känslorest dock, om det kan räknas.
Hade en vecka som inte går att beskriva med mänskliga ord. Jag har bara ätit ute, frusit sönder, kramat bort kylan tjugofyratimmaromdygnet, vandrat runt hela stan och dansat till Eight Days A Week på fina Ace. Allt var mysigt, på helt olika sätt. Men det hänger ju på sällskapet. Carro kom ju som ni förstod ner till Stockholm i helgen, och från i tisdags hade jag irlandsbesök. Känslofreaket här har gråtit ca varje dag. Först grät jag av glädje för jag fick massa fina saker och ord, grät när bästavän var ledsen, sen grät jag halvvägs i separationsångest och slutligen av hejdådepp. BRA OCH STABILT. 

Men jag borde va glad. Nåt så jävulskt glad. Jag har världens finaste vän, enligt facebook ett förhållande (och då äre ju sant vet ni..) och massa mobbade bilder att spamma med.

Nu sitter jag här och borde plugga men saknar förmåga, så ska ge er lite bilder. Och sedan troget återgå till min kurslitteratur. Och sova i tid. Hah, det brukar ju gå så bra liksom.

PUSS,

Slår ett slag för att låna/få/värma sig i killars oversize-tröjor.
Jag har flyttat in i denna. 

/Harmy

U should have a friend like mine



Killeroutfiten från i fredags!



Igår hade jag största humörsvängningarna på länge. Gick från superirriterad till att hetsgråta flera timmar, utan att veta varför, och satt med lamporna släckta samt lyssnade på Coldplay superlänge. Ville inte äta, ville inte läsa, ville ingenting. Helt apatisk. Skyller på förskylningar och menshumör. Enda gången jag tog mig i kragen var när jag fick ringa C, det gav mig energi att handla dessutom - så jag kunde äta Toffifee, jag menar, man har ju så kul med det!



Men framförallt blev jag så tacksam som har Carro. Att hon på riktigt som vän, när man messar och säger att allt suger bryr sig och vill prata, älta och sedan muntra upp. Det behöver inte ens vara avsiktligt pepptalk, men bara att prata om hur kul vi har, hur lika vi växt till oss och att det finns en så fin människa i mitt liv, gjorde att livet kändes lättare igen. Tack, jag menar det verkligen. :*



Sedan fick jag bara 4 timmars sömn, skulle upp 7 idag, i monsterkylan och dra på SSU's extra Årskonferans (behöver en overall och sluta med nylonstrumpbyxor!!) En heldag där vi tackar för kaffemaskinernas existens, gratislunch och fina Frontare som vill dra till lokalen efteråt för att hänga och prata ut. En svår tid i politiken, men att då omge sig med personer man tycker om, är precis vad som behövs. Annars finns inte mkt jag vill säga om själva arsk:en, vi fick en ny styrelse, det fanns ögonblick av alla sorter, men vi kom undan utan internkonflikter i allt för stora drag.

NU måste jag äta nåt igen  innan jag förtvinar!

PUSS OCH PARTAJ,

Harmy



I can't win this game without you

Har ju då inte bloggat och kommer nog tyvärr inte kunna göra det på några dagar framöver heller. Blir en liten bloggpaus för min del. Anledningen till det är att det enda jag tänker på  konstant just nu är alldeles för privat att skriva om här.

Hoppas ni förstår och att min älskade H uppdaterar duktigt istället. Jag mår bra, men vissa saker tar för mycket plats i huvudet för att orka med att blogga om något annat.

Sköt om er och ta hand om dom ni älskar,

Caroline

Jag är för full, du är för ung.

Drömmer om vita converse, Carro satte verkligen orden så perfekt i förra inlägget. Jag sitter i mitt fönster och skriver, och önskar att hon var här vid min sida så vi kunde prata om det i verkligheten. Hela alltet.

Har ju varit lite bloggtorka annars. Har festat hela helgen och varit bakis idag. Så ska sommaren vara, och det känns sjukt att inte ha nån syssla att gå upp till imorn. Living for the moment. Jag kommer aldrig kunna somna, är nervös och spänd på livet. Men det här inlägget går till tankar kring gamla ragg. Och hur man konstant påminns av dem.

Gick förbi trappen till en idag, såg hans balkong. Log lite. Läser gamla blogginlägg (och alltså, jag är ju så himla rolig i mina privata ordval!!) om desperation och att fetfaila för att sedan ta C-sortimentet i ren desperation. Hur jag dog av glädje över den snygga barndomskillen på Vi men sen aldrig pratades mer. Alla killar man kysst och inte ens vetat namnet på. Alla man velat ha. Alla man fått men inte velat ha. Det skapar ju ändå den man är. Och nåt nytt är sällsynt, men minst sagt spännande.

För störst och vackrast är ändå vänskapen.Toploader – Dancing in The Moonlight - världens finaste sommarlåt.

Because, together, we are never alone.

Har ni någon gång upplevt känslan av att vara nervös fast med en lätt ton av ångest? Det vi i skoltermer kallar söndasångest. Men imorn ska ingen till skolan. Imorn är egentligen början till en rätt spännande och händelserik vecka, men mitt huvud kan inte tänka så långt. Det enda jag kan få in är känslan, (som om man skulle upp till skolan imorn) att nu börjar ekorrehjulet om igen.

Carro åker till Göteborg idag, imorgon kommer pojkvän hem. De går lite i skift bevisligen. Men jag trodde inte det skulle kännas så himla deppigt att C åker. För hon kommer ju tillbaka, och vi håller alltid kontakten. Ändå är det absolut finaste med somrarna, att man spontanringer varandra för att aldrig, aldrig vara ensam. Och det är liksom en plats som ingen kan ersätta. Jag kommer bli så vansinnigt uttråkad. Superfort.

Den ljuva spontaniteten, dör långsamt.
Och plågsamt.
Men sommaren är inte slut än, och vi kommer suga ut det sista som är värt av den.

Because, togehter, we are never alone.Slut på mitt sentimentala inlägg.

Puss,

Harmy

ENORMT TIPS BTW: kolla igenom er bilddagbok, som numera heter daywiews bevisilgen. Man ramlar in på grundskolebilder, man ser så liten ut, jag och carro firar ½-årsdag och ja, allt är så litet, så sött och så oskyldigt.

Fina fötter förespråkar vänskap

Harmy blev av med oskulden, Carro gjorde nummer två. Vi pratar självfallet om tatueringar. Ett litet äventyr blev det idag, för att sätta varsitt hjärta på foten.

Vad det symboliserar? Skulle mer fråga: 'Vad symboliserar det inte?!' Ett hjärta är ju så litet, men ändå säger det så mycket. För det är kärlek, gör man likadana tatueringar på samma ställe, har man vips en eventuell kompistatuering som visar hur mkt man gillar nån. Förr delade man hjärtan, nu tatuerar man in det istället. Halsband går ju sönder, och man tappar bort dem. Tatueringar är du stuck with.

Sen adderar vi kärleken för (kanske) livet, ens favoritband eller ens ungdom (som i vårt fall innehåller varandra och en viss Empe i stora mått - supervärt att rista in med andra ord!)

Och inte gör det så ont, eller behagligt är det ju inte, men helt klart värt det, som Carro ständigt sagt eftersom hon alltid ser så superlugn ut att till och med en hysterisk Harmy kunde lugna sig, och fokusera att kolla på Vänner istället!.

Harmy's fot, efter att ha torkat blodet!
(mild överdrift att det var nåt som kan kallas mängder blod, men man är väl en drama queen?)

Carro's fot! FETT HETT, vi vet.

Tycker även att detta kan vara en asbra anledning att få köpa snygga skor?

Så man har heta fötter både rent tatueringsmässigt och nåt som framhäver det!