tell me something I don't know, tell me something I care about

detta var oväntat hörrni. men jag saknar att skriva här, spelar ingen roll vilka som läser. jag bryr mig ärligt inte. men jag vet att jag alltid mår så mycket bättre om jag får sätta mina tankar i ord. speciellt en sådan här natt när regnet smattrar mot rutorna. ibland undrar jag varför jag inte tar vara på det mer, läser någon utbildning där jag verkligen får hålla på med bygga upp och skriva texter. kommer ihåg i gymnasiet, svenska var det roligaste. uppenbarligen tyckte de som kan det där att jag kunde uttrycka mig. skriva vad jag tyckte, fast på ett lagom sätt. och jag älskade det. krönikor är helt klart favoriten. men nu när ingen tvingar mig att skriva dom så händer det bara inte.

hursom, läste om sista tiden jag skrev här. sista våren på bollerup. gud vad jag kan se igenom dom texterna nu. "jag mår toppen" - jovisst. säkert. i perioder självklart, men jag tappade bort mig någonstans där också. eller lekte av mig kanske det heter, det kanske är det man ska göra. hade nog ingen vidare koll hela sommaren heller. men ändå, att inte ha koll på sommaren är ju lite av en tradition nu. fick någon uppenbarelse och kom till sans till hösten sen. när första universitetstiden lagt sig.

och där är jag nu. lever livet jag drömde om förra vintern, hoppades på. lever livet jag båda längtade till men fruktade så fruktansvärt mycket i våras. nu är vi här. ett halvår sedan studenten. jag läser juridik. har haft min första tenta. bor i min egen lägenhet. har körkort. lär känna nya människor och saknar gamla, men har svårt att hitta balansen mellan dom. beslutsångest inför nästa val i livet, igen. flyr till stallet och sätter mig på hästryggen som terapi. tar som alltid ut min frustration på mobilen som återigen är inne på lagning nu. allt är alltså som vanligt, precis som vanligt.

förutom att det är helt annorlunda. hela jag är så samma men så annan. men jag har hittat mig själv i alla fall, men det har nog skett successivt. vet inte ens om jag är klar än. det visar sig. blivit så mycket mer framåt på sista åren, jag tror det är vem jag är. orädd. drivande. öppen. kan prata om vad som helst, med i princip vem som helst. tendensen att skapa sig problem som egentligen inte finns sitter i alla fall kvar. men lite drama i livet ska man väl ha. men det är som en spiral neråt på den fronten. för tre år sedan var jag mycket bättre på att ta avstånd från mitt eget liv på något sätt än vad jag är idag. är som att jag bara inte kan låta bli att pilla i småsaker nu som jag vet att antagligen inte kommer ge mig något alls, men bara för att se vad som kan hända och ha någonting som tar upp min tankeverksamhet. men egentligen mår jag faktiskt bra. jag har en underbar familj som jag uppskattar nu mer än någonsin. universitetet är toppen, hästen är trevlig och vännerna är fantastiska även om jag inte lyckas få ordning på vad jag vill själv.

lite äldre,
mycket annorlunda
men inte speciellt mycket klokare.

okej, om nu någon lyckats hitta hit och tagit sig igenom detta så eloge till er. men gud vad skönt det känns nu. fått ut mig tankar jag knappt visste fanns i huvudet, allt flyter direkt ner till tangentbordet och blir till ord innan jag hunnit bearbeta det. nu ska jag sova, vilket var vad jag tänkte göra innan jag fick impulsen att skriva här. imorgon blir en bra dag. 

Vinsten – Luckiest Girl - gått på repeat under tiden jag skrivit nu.