Vi är inte unga längre

Tycker att Stenströms management people (eller annan som känner sig träffad) borde börja sponsra oss.
Så fort Thomas släpper något nytt, skriver på facebook eller annonserar en spelning, minsta lilla grej - börjar vi hypa i alla sociala medier som galningar. Hängivna tjejer för hans musik? Väldigt mycket så, ja. Först började vi spamma om att låten spelades på P3. Sedan hade vi videosläppet. Sedan börjar vi hetslikea på twitter, instagram och facebook. Och tillägnar såklart 1 eller 5 inlägg åt honom på bloggen. Det går liksom inte att sluta, "Dansen före döden" är min (vår?) nya drog, och antalet spelningar på Youtube som är konsumerade av mig och C är många. Vi är hooked, så vi jobbar.

Idag är ju alla 14-åriga tjejer typ besatta av någon artist. Jag och C var också där, i våra dagar. Sedan växte vi upp  (thank God, somliga har ju ännu inte kommit så långt i utveckligen...) Men fastän vi släppt Mr. Zelmerlöw som vår stora romans och inte riktigt varit besatta av någon artist på samma sätt sedan dess, har Stenström tagit våra hjärtan med storm.

När det begav sig, när vi var unga. 

Minnena flödar. 

På ett mognare sätt är ni nu då, eftersom vi inte förföljer mannen, men samtidigt med vissa likheter. Jag menar när vi var på Stenis releasefest på Sommar! stod vi bokstavligen och hyperventilerade och skrek efteråt i någonslags eurofori som jag inte kan likna vid något annat än efter att ha mött Mr. Z under sommaren 2009. 

Man kan säga vad man vill om vår besatthet,
men vi hade jävligt kul. 

Annars kommer ju artist-förälskerserna lite i vågor. Vi hade en svacka schlager-pop-män vi helst inte vill påminnas om. Men inget som riktigt hållt i sig som vår ungdoms-stalkning. Mika skulle möjligen kunnas räkna in, som vi också började älska 2007, men hans musik har å andra sidan verkligen djup (vilket förlåt Zelmerlöw, din pop inte riktigt hade..) Och rösten är unik. Man måste imponeras och älska Mika, om han har något popsinne.

Nu sitter vi här och myser med Stenström, må hans karriär följa oss genom livet.
För inte fan är vi unga längre, som han så fint sjunger.

/H

Home is where the heart is.

Äter Skittles, är tillbaka i landet, och har träffat C under eftermiddagen och kvällen. SOM JAG SAKNAT HENNE, helt galet! Vi tog en cider, en megauppdate, åt middag i hennes lägenhet och dansade galet till 90-talshits. Ledorden var "Best of '98", och det var en nostalgiupplevelse utöver det vanliga. Vi blev överlyckliga av att lyssna på Dr. Bombay, och lite rädda när vi såg hur karln bakom ståhejet faktiskt såg ut.
Dr Bombay – Rice & Curry <- fortfranade sjukt kul och asbra, och kommer så förbli. Lite skillnad att det här var vår barndom och dagens kids kommer minnas typ S&M som sina barndomshits. En dag kommer de förstå texten..

Och vilken snygg bloggdesign vi fått!! Vid närmare eftertanke var det himla välbehövligt, ett år senare känns det lite konservativt att ha samma design som vid bloggens uppkomst, eller hur? All eloge till C, min design-stjärna.

Känns jätteskumt att vara hemma, som vanligt. Åkte från pojkvän kl. 4 i natt, var i Sverige runt 10. Blir alltid lite knas av det. Av omställningen. Av saknad. Av att precis allt runt omkring mig väcker minnen, och jag vill både drunkna i alla dessa minnen och samtidigt hålla mig så upptagen som möjligt så jag inte blir för ledsen. Vill älta allt det fina men ändå hållas ockuperad. Det är en skitjobbig balansgång, I tell you. All kärlek till karln iaf, han har varit världsfinast.
Justin Bieber – Be Alright <- har ju då alltså replayat Biebers skiva i bilen med karln, hahah, otroligt fin terrorisering. Denna låt satte sig mest typ, och är fin, vet dock inte om den gör mig glad eller ledsen att höra så här i efterhand. Oavsett så ni får lyssna på den medan jag ger er en bildbomb.

Oscar Wilde var så himla kall.

Hade varit mitt paradis om jag var 5.

Chillar med St. Patrick, alternativt försöker sno hans klöver.

Vikinga-looken.

PUSS,
Harmy

If I could run away

Mamma undrade om sovsäcken var ren från i somras. Jag har då ingen aning, men fylldes av enorm nostalgi. Jag saknar vårt skruttiga tält. Hur det sakta föll isär men vi var för lyckliga för att klaga.

Saknar även kaoset.

Saknar trångboddheten och äcklet.

Saknar konfettit.

och saknar såklart min kräftröda bränna, hur mkt den än sved.
Det visar ju att vädret var bra.

/Nostalgiker-Harmy

Det här med hur genial Maggio är..

Jag vill bara hylla Veronica Maggio lite till, eftersom jag inte alls känner för att sova nu och kollar på programmet med henne. Först en underbar intervju, sen visar de typ hela spelningen från Kägelbanan i Stockholm. Hon är så snygg, hon sjunger så bra, och just nu spelas 'Inga Problem'. Och nu 'Sju Sorger'.

Det är så mycket känsla. Jag vet inte ens vad jag ska säga, förutom att det är så otroligt vad hon sätter fingret på alla tankar man  har.

Kolla på det här programmet bara. Sjung med. Tänk på den underbara Peace and Love spelningen och minns världens bästa känsla, när man står där, svettig, skitig men så glad. Håller bästavän i handen, skriksjunger, alla är i något rus av att gråta och skratta och skulle kunna ingå bums i en dansorgie med maggio under "Jag kommer". Det är sommar. Det är festival. och det är Riktig Kärlek. Att stå där i ljusen och känna den alltför varma vinden.

Och tänka att

- jag har aldrig varit lyckligare.

Det finns faktiskt inget riktigt bra ord för att beskriva känslan. Extas duger inte. Vill lägga upp ALLA låtar här nu, klarar inte av hur mkt man känner igen sig i allt.

Visste ni  btw att Maggios man är med I Hoffmaestro? Han som sjunger. För det har helt undangått mig. Källa: Wikipedia, såklart. Antar att deras unge Bosse är skitsöt för båda ser ju så bra ut..

Because, together, we are never alone.

Har ni någon gång upplevt känslan av att vara nervös fast med en lätt ton av ångest? Det vi i skoltermer kallar söndasångest. Men imorn ska ingen till skolan. Imorn är egentligen början till en rätt spännande och händelserik vecka, men mitt huvud kan inte tänka så långt. Det enda jag kan få in är känslan, (som om man skulle upp till skolan imorn) att nu börjar ekorrehjulet om igen.

Carro åker till Göteborg idag, imorgon kommer pojkvän hem. De går lite i skift bevisligen. Men jag trodde inte det skulle kännas så himla deppigt att C åker. För hon kommer ju tillbaka, och vi håller alltid kontakten. Ändå är det absolut finaste med somrarna, att man spontanringer varandra för att aldrig, aldrig vara ensam. Och det är liksom en plats som ingen kan ersätta. Jag kommer bli så vansinnigt uttråkad. Superfort.

Den ljuva spontaniteten, dör långsamt.
Och plågsamt.
Men sommaren är inte slut än, och vi kommer suga ut det sista som är värt av den.

Because, togehter, we are never alone.Slut på mitt sentimentala inlägg.

Puss,

Harmy

ENORMT TIPS BTW: kolla igenom er bilddagbok, som numera heter daywiews bevisilgen. Man ramlar in på grundskolebilder, man ser så liten ut, jag och carro firar ½-årsdag och ja, allt är så litet, så sött och så oskyldigt.