Rädslan att vara sist.

Nya tag på pluggfronten - idag började jag min nästa delkurs - om politik och genus!! Jag var ju själaglad över ämnet, eftersom jag velat så mkt mellan att läsa just genus och statsvetenskap, och nu är de sammansvetsade! Dessvärre lät inte paniken sig dröjas, letar som en dåre efter boken jag behöver till torsdag, eftersom jag inte riktigt hinner skicka efter den, men utan vidare resultat. Blä.

Annars är temat för detta inlägg Grupperingar. Som för mig är något oväntat ångestladdat. Idag t. ex skulle vi snabbt dela in oss i grupper inför kursens samarbete, och det blir som grundskolan på två sekunde all over again. Alla börjar flacka med blickarna runt omkring sig, man tänker på alla man ser i stil med: "kanske hon där då?" och vill för allt i världen inte bli vald sist. Nu är man ju tack och lov inte lika vilsen i livet som under högstadietiden, och ingen blir tydligt vald sist, men hur bra skulle det kännas att gå från lektionen utan grupp och behöva bonda på typ facebook? Och fastän jag inte har nåt att fasa blir det en jobbig tankebana som startas i huvudet.

Jag freakar ut över att kanske behöva hamna i samma grupp som nåt pucko, (Nu tror jag ju inte det finns nån sån i min klass, men som sagt, gamla grundskoleförväntningar..) som vägrar göra sin del, inte kommer på träffarna och låter mig göra ALLT arbete. För så var det hela grundskolan, och stora delar av gymnasiet. I perfektionismens namn drar man hellre på sig allt arbete för att intresset hos de andra medlemmarna bara inte existerar. Å andra sidan kan man freaka ut över att hamna med på tok för smarta människor, och då gör sig duktig-flicka-syndromet påmint och säger att jag inte duger som jag är.
Att alla är supersmarta är mer troligt på genusinsitutionen, men jag vägrar tänka att det gör mig till en dålig gruppmedlem, för jag gillar ju dessutom att prata inför folk.

Nåja, en liten ångesttrip med grupparbetsminnen, är övertygad om att detta inte kommer vara på nåt sätt liknande! Jag lever ju än, trots allt!

Puss, Harmy