It's just the price I pay

Känner egentligen för att skriva världens längsta känsloinlägg på bloggen just nu, men eftersom jag har någorlunda koll på vilka som brukar läsa så tror jag inte det är en så bra idé. I vanliga fall kan jag skriva ut vad jag känner utan att riktigt gå in på saken så att de som inte vet vad jag faktiskt skriver om inte heller förstår, men just nu känns det ganska omöjligt.

Är i alla fall hemma på rummet idag, dels för att har dragit på mig en hemsk förkylning och dels för att jag inte orkar hålla fasaden uppe. Sitter just nu och fixar ihop listan med vilka som ska vara med på vår pizzakväll med stallet imorgon, mysigt! Sen ska jag städa nu medans alla andra har lektion och sedan klä ut mig till kemist och ta spexfoto med klassen. Den blir nog bra med tanke på att mitt hår står redan nu åt alla håll så galen ser jag åtminstone ut.

Och höstfesten ja, i lördags. Den var roligt, men ungefär som alla andra bollerupsfester. Det var underbart att sumo var här hela helgen, sen mycket dans och mycket skratt.

Så egentligen har jag väl inget att klaga på, inget som jag inte orsakat själv. Min förmåga att alltid glömma det positiva och fokusera på det som är jobbigt är vad som ställer till det för mig. Fast just det här har jag inte ens det minsta rätt att egentligen tycka någonting om. Det var mitt val och det står jag för. Ändå kan jag inte sluta tänka på det.
Och nu är jag återigen inne på det jag sa att jag inte skulle skriva om, så nu slutar jag.

Ni får inga bilder heller för sitter på tanjas dator. Blir bättre bloggning när jag får internet och laddare till min egen.
Kärlek
C