Monster-promeneraren.

Jag har ont överallt typ. I höft, rumpa, knä och lår. Som en gammal tant. För vardagsmotionen de två senaste dagarna har varit helt galen. Har ju sedan jag kom till Dublin gått till stan ganska ofta i brist på annat att göra, vilket tar ca en timme. Nu däremot är det både en ekonomisk fråga, men mest av allt ett sätt att reflektera. Att bara gå. Lyssna på låtar man inte hört på skitlänge, vars texter berört så mycket och gör att nostalgivågen knappt vet några gränser. Att verkligen, på riktigt, iakta min omvärld. Människor, hus, trotoarerna. Det gör mig trött i benen, men gott i huvudet. Idag har jag promenerat 3 1/2 timme. Igår promenerade jag 3 och cyklade 2.

Har inte suttit på en cykel på ett och ett halvt år. Det var svinjobbigt för mina lungor är fyllda av slem, men underbart. Befriande. Att bara segla fram. Får mig att tänka på vår i Stockholm. Hur jag brukar cykla längs Södra Station och känna vinden i håret, hur uteserveringarna börjar fyllas och lyckan att slippa vantar är ett faktum. Bara att kunna cykla i januari är fantastiskt. Att kunna cykla året runt. Lyckan vid vår blir inte lika påtaglig då, men jag tror detta är vad jag behöver nu.

Luft, gamla låtar och en cykel.

Puss,
Harmy
(På bilden har vi världens bästa köp, en lurvpyjamas! Alla borde äga en, supervarm och som att sova brevid en jättehund. Kostar dessutom typ 80 spänn bara!)

tell me something I don't know, tell me something I care about

detta var oväntat hörrni. men jag saknar att skriva här, spelar ingen roll vilka som läser. jag bryr mig ärligt inte. men jag vet att jag alltid mår så mycket bättre om jag får sätta mina tankar i ord. speciellt en sådan här natt när regnet smattrar mot rutorna. ibland undrar jag varför jag inte tar vara på det mer, läser någon utbildning där jag verkligen får hålla på med bygga upp och skriva texter. kommer ihåg i gymnasiet, svenska var det roligaste. uppenbarligen tyckte de som kan det där att jag kunde uttrycka mig. skriva vad jag tyckte, fast på ett lagom sätt. och jag älskade det. krönikor är helt klart favoriten. men nu när ingen tvingar mig att skriva dom så händer det bara inte.

hursom, läste om sista tiden jag skrev här. sista våren på bollerup. gud vad jag kan se igenom dom texterna nu. "jag mår toppen" - jovisst. säkert. i perioder självklart, men jag tappade bort mig någonstans där också. eller lekte av mig kanske det heter, det kanske är det man ska göra. hade nog ingen vidare koll hela sommaren heller. men ändå, att inte ha koll på sommaren är ju lite av en tradition nu. fick någon uppenbarelse och kom till sans till hösten sen. när första universitetstiden lagt sig.

och där är jag nu. lever livet jag drömde om förra vintern, hoppades på. lever livet jag båda längtade till men fruktade så fruktansvärt mycket i våras. nu är vi här. ett halvår sedan studenten. jag läser juridik. har haft min första tenta. bor i min egen lägenhet. har körkort. lär känna nya människor och saknar gamla, men har svårt att hitta balansen mellan dom. beslutsångest inför nästa val i livet, igen. flyr till stallet och sätter mig på hästryggen som terapi. tar som alltid ut min frustration på mobilen som återigen är inne på lagning nu. allt är alltså som vanligt, precis som vanligt.

förutom att det är helt annorlunda. hela jag är så samma men så annan. men jag har hittat mig själv i alla fall, men det har nog skett successivt. vet inte ens om jag är klar än. det visar sig. blivit så mycket mer framåt på sista åren, jag tror det är vem jag är. orädd. drivande. öppen. kan prata om vad som helst, med i princip vem som helst. tendensen att skapa sig problem som egentligen inte finns sitter i alla fall kvar. men lite drama i livet ska man väl ha. men det är som en spiral neråt på den fronten. för tre år sedan var jag mycket bättre på att ta avstånd från mitt eget liv på något sätt än vad jag är idag. är som att jag bara inte kan låta bli att pilla i småsaker nu som jag vet att antagligen inte kommer ge mig något alls, men bara för att se vad som kan hända och ha någonting som tar upp min tankeverksamhet. men egentligen mår jag faktiskt bra. jag har en underbar familj som jag uppskattar nu mer än någonsin. universitetet är toppen, hästen är trevlig och vännerna är fantastiska även om jag inte lyckas få ordning på vad jag vill själv.

lite äldre,
mycket annorlunda
men inte speciellt mycket klokare.

okej, om nu någon lyckats hitta hit och tagit sig igenom detta så eloge till er. men gud vad skönt det känns nu. fått ut mig tankar jag knappt visste fanns i huvudet, allt flyter direkt ner till tangentbordet och blir till ord innan jag hunnit bearbeta det. nu ska jag sova, vilket var vad jag tänkte göra innan jag fick impulsen att skriva här. imorgon blir en bra dag. 

Vinsten – Luckiest Girl - gått på repeat under tiden jag skrivit nu.

det var du som fick min fallskärm att vecklas ut

hej ni,
försummat bloggen återigen. vet inte riktigt om det beror på att jag inte alls vet vad jag ska skriva eller faktumet att jag har jobbat sönder sedan jag återvände till stockholm, kanske både. har i alla fall hunnit med att flytta mig själv och det viktigaste av mina saker till en egen lägenhet. bor alltså numera själv, känns fantastiskt men konstigt. saknar sällskap samtidigt som jag njuter av varje minut. dubbla känslor det där. hursom så hinner jag inte tänka så  mycket, alla dagar i livet ser mer eller mindre ut såhär; vakna - jobba - äta - duscha - sova. tiden där emellan och lediga dagar spenderas i vänners sällskap, med mer flyttning och i försök att kurera mig från en never ending förkylning som antas komma från veckan på peace spenderad i princip sömnlös och i blöta tält.

men ja, ni vet vad man säger, totally worth it. både jobbet som ger mig pengar och botar min hästabstinens samt peace  som gav mig.. eh, ja massor. mycket mer än bara förkylningen då. skulle kunna benämna det som hopp om mig själv, eller  kanske tro på mänskligheten igen. nya saker att fundera på som inkluderar nya upplevelser och nya människor. nya saker att irritera sig över att man är på gränsen till att förstöra hela tiden men också glädjas över  de små stunderna då allt bara känns så fantastiskt, intressant och bra.

okej, upptäckte just efter att  ha läst igenom inlägget att det nog är time for bed för den här tjejen. hälften är ju minst sagt oförståeligt. är trots allt ledig imorgon (!) så lite sömn för att inte behöva ligga sjuk hela dagen kan nog vara värt. återkommer nog snart, lämnad ensam här ju eftersom H drog till irland och pojkvännen igår. inte helt rättvist, men jag hoppas hon har det så bra som hon förtjänar.

godnatt på er,
och rubrik från Timbuktu – Fallskärm

best partners. påminner mig om att vi måste boka göteborg snarast!

Nya dagar väntar med nya tidsfördriv

huvudet fyllt med tankar som snurrar hit och dit, men om helt andra saker än vad det kretsat runt de senaste månaderna. därför är det nästan befriande, eller inte bara nästan. riktigt skönt faktiskt. life moves on.

I've had it with shame, I've had it with sorrow
Now I'm breaking up with God

The Ark – Breaking up with God

fina, nyinköpta vårskor.
som jag inte alls har för många redan, nej.
Lars Winnerbäck – Hjärter Dams sista sång  - rubriken.

Det finns saker jag saknar

Vill skicka sj och tåg i allmänhet till helvetet. Inte bara för att vi är tre timmar sena utan för att det är alldeles för mycket dötid för mig nu. Jag hinner tänka ordentligt. Och må sådär fruktansvärt dåligt som jag klarat mig helt undan i veckan. Mått riktigt bra faktiskt, haft fullt upp hela tiden. Gillar det.

Ni vet när man sitter och komponerar sms i huvudet som man verkligen vill skicka men samtidigt absolut inte vill? Skriver det men raderar hela om och om igen, undviker noga skickaknappen trots att den är sjukt lockande. Ja, precis så gör jag och kommer säkerligen göra de kommande timmarna på detta förbannade tåg. Huvudet snurrar av annars bortträngda tankar och känslor som jag önskar att jag inte ens hade.

Tåg är farligt, måste hålla mig upptagen och fokusera på annat. Huruvida det där smset blir skickat eller inte återstår att se. Förhoppningsvis inte, om jag bara lyckas hålla mig stark. Synd att det är så frestande bara, vet inte ens varför? Skulle ju med all säkerhet inte kunna ändra på någonting alls ändå? Och vill jag ens ändra på det?

Nej, nog med såna här tankar nu. Målet är att fortsätta förtränga dom. Och fokusera på bra saker hela vägen fram till Stockholm. Och hela  resten av livet också förresten. Kunde aldrig ana att det skulle vara såhär jobbigt att stå upp för sig själv.

C

Why Am I Crying - Molly Sandén
Klockren

I'm fine.

i särklass vanligaste frågan jag får just nu - hur mår du? svarar till de allra flesta, som alltid, bara bra. sen finns det ju guldkornen som frågar igen - hur mår du egentligen caroline? du behöver inte må bra, det är okej.

frågar mig själv samma fråga just nu. hur mår jag? försöker verkligen tänka men vad hjälper det. jag vet inte. jag har inte en jävla aning. senaste veckan har varit ett kaos av känslor. för en vecka sen upplevde jag en dag som jag aldrig hade kunnat drömma om, en dag mest spenderad i tårar och totalt överväldigad av olika känslor. det var ilska till ledsamhet. förvirring till chock. beslutsamhet till ångest. det började då och så har i princip hela min vecka sett ut fram tills nu sista dagarna. tankarna har flugit åt alla håll och jag har sett saken på fler sätt än jag ens trodde var möjligt. och det har tillslut lämnat mig med någon slags tomhet. jag kan inte tänka, kan inte känna. för en gångs skull inte bara för att jag inte vill, inte väljer att göra det, utan för att jag helt enkelt inte vet vad jag tycker.

en sak vet jag i alla fall, en bra sak. jag har stått upp för mig själv under den här veckan mer än jag någonsin gjort under hela mitt liv. och jag hoppas och tror jag lyckats förmedla att det är det viktiga i hela denna skiten till de som jag bryr mig om också. det handlar inte om hat, det handlar inte om hämnd, det handlar till och med bara delvis om rätt och fel. framför allt handlar det om att våga stå upp för mig själv. sätta en gräns inte bara för dig, utan för mig med. lära mig att det är jag som är viktigast i mitt eget liv. -If you don’t take the fight for you, who will?

haha, ger er som alltid en mindre uppsats fylld med saker jag inte vet om jag vill publicera eller inte. men det har ju gått bra gångerna innan, så vi kör igen. har definitivt ett stort behov av att skriva av mig ibland har jag märkt. och hur konstigt det än låter så känns det faktiskt rätt bra att ni läser också. men för omvärlden och de som fortsätter fråga om hur jag mår så tror jag att jag för enkelhetens skull fortsätter med det klassiska och mycket kortare svaret

Paris ♥

Har det underbart i Paris! Det är vårväder och jag får leka med världens bästa syster hela dagarna. Cykla runt i paris en hel dag var lika fantastiskt som det låter, sen massa mys med god mat och vin på kvällarna. Springa runt som en femåring på disneyland var ju inte heller helt fel.En liten drömvärld!

Sitter med maries roomie och varsin dator i soffan just nu, syster är på jobbet. De har äntligen fått tillgång till internet här så glädjen är enorm. Ska snart röra oss mot disney studios och möta upp louise för att leka lite där, sen hitta marie när hon slutar jobba och gå ut och äta, igen. 

Gillar Paris, gillar sportlov och gillar världens bästa familj och vänner.

Gillar inte mina tankar som jag egentligen vill skriva ut här, men inte får för det skadar bara mig själv, gillar inte att jag inte känner som jag vill känna och gillar inte ångesten som kommer ibland.

Schindlers list

Har tittat på Schindlers list med klassen ikväll. Blir så fruktansvärt arg, ledsen och rädd på samma gång. Visst har jag hört historian om förintelsen flera gånger och på många olika sätt, inte minst av min morfar. Men varje gång tappar jag min tro på mänskligheten totalt. Förstår mig heller inte på hur folk ens kan tänka tanken att rösta på Sverigedemokraterna efter att ens ha hört talas om vad som hände under andra världskriget.

Samtidigt är jag glad och nästan stolt över att ha judendom i släkten och att vi i min familj lite smått firar judiska högtider. Inte för att vi på något sätt är mer religiösa än de flesta kristna, jag är nog inte religös över huvud taget. Men det ligger ändå något fint i det, min respekt för de som drabbades är enorm och jag vill mer än gärna hedra dom så väl jag förmår.

Ska försöka mig på att komma tillbaka till bloggandet lite mer normalt imorgon, en del har hänt och ändrats sen sist jag skrev. Till det bättre skulle jag nog vilja påstå. Men ikväll kan jag inte fokusera mina tankar på något annat än hur förbannat orättvis vår värld är.

Godnatt på er,
C

nyår

 BRA NYÅR

vet att jag borde vara säker nu, vet att alla tycker att det är bra , det är lugnt. är egentligen säker också, jag vet vad jag vill. fast ändå inte. står mellan trygghet och frihet. kan inte hålla mig till varken det ena eller det andra, vill ha båda. går inte. beter mig som jag är helt säker, bestämmer mig för att vara det nu. vet att det ändå inte att bli så. litar inte på mig själv, borde kanske inte göra det heller.
H - behöver dig, kom hem någon gång!

Hjärtat slår lite hårdare med billigt vin

Är riktigt förvirrad just nu, på alla plan känns det som. Vet inte vad jag vill längre. Försöker verkligen tänka efter, frågar mig själv gång på gång. Men det är helt blankt, vet inte om det är bra eller dåligt?

Åker till Skåne imorgon vid 10, borde alltså börja tänka på att packa nu. Och göra ännu mer körtkortsteori här där jag har bra internet. Nyår blir som ni kanske förstått firat nere i södra delen av landet. Och jag och Tanja jobbar för fullt på detaljerna, men det verkar som om allt löser sig fint till slut. Hoppas det. Är lite opepp just nu, men det kommer nog. Får en shoppingdag i malmö imorgon först hursom.

typ ett år gammal bild?

 Vet att vi redan tipsat om den här låten en gång, men den är så bra att den förtjänar att vara med en gång till.

 

Lämnar förresten datorn här i Göteborg, så uttråkningen kommer ju vara ett faktum på tåget. Tur jag har mobilen kanske.

Pusspuss och gott nytt år sen när det väl kommer

C

Jag hatar att jag älskar dig

Bloggen känns nog en aning försummad på sistone. Vet inte riktigt varför faktiskt, men jag har ingen motivation. Egentligen älskar jag att skriva av mig, men hur mycket jag faktiskt vågar skriva på en blogg helt öppen för allmänheten är ju en annan fråga. Brukar mest resultera i kryptiska inlägg som inte ens jag själv förstår mig på. Men det känns konstigt nog lite bättre efter ändå.

Fast idag ska ni inte få ta del av något sånt spännande inlägg, jag är alldeles för förvirrad själv för att kunna ens skriva ner vad jag tänker. Förstår inte mina tankar längre, varför jag gör som jag gör. Försöker som alltid rädda mig med musik, de bästa låtarna är alltid de som bäst stämmer överens med hur jag känner för tillfället. Som jag kan känna igen mig själv i. Så istället för att läsa om mina tankar, ska jag låta er ta del av dem genom låtar och citat. Inte för att det makes any sense men så får det bli idag!

'Jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem för hur svag jag har varit och hur fel jag har haft' - Lars Winnerbäck – Jag fattar ingenting

'You can try but never stop me, 'cause this is what I'm made of' - Nause – Made Of - Radio Edit

'Om allting skulle falla imorgon så vill jag veta att du visste hur jag kände det då' - Thomas Stenström – Detsamma
  
'It could be wrong, but it should have been right'  - Muse – Resistance

'Hjärtat slår lite hårdare med billigt vin, pulsen går lite snabbare med koffein. Är det kärlek eller inbillning?' Lovisa Negga – Kärlek Eller Inbillning

Och en av de bästa men som dock inte finns på Spotify: Yesterday med The Beatles. Den får nog till och med en egen liten youtubevideo!
'Love was such an easy game to play'

Liverpool var förresten hur bra som helst! Älskar staden.  

Ikväll ska vi  fira Julia som äntligen fyller 18 idag så det är utgång som gäller här u Stockholm idag. Sen ska jag tillbaka ner till Skåne imorgon, efter att ha varit borta i 1.5 vecka. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Känns som evigheter sedan jag var där fast ändå som om det har gått fort. Saknar i alla fall människorna där nere. Och tanja som återvänder från thailand idag, tjoho!

Over and out,
C

När tankarna tar över

Chocken som uppstår när jag hittar en dikt som jag skrev i början av nian på min dator och inser att den faktiskt inte var så dålig. Visade för H som också slogs av sanningen i den. Den där förvirrande och oförståndiga lilla 15-åriga Caroline kanske inte var så dum ändå. Bjuder på dikten i alla fall!

Att sträva efter något,
så omöjligt att få.
Att känna sig otillräcklig,
men fortsätta ändå.

Att på vägen till målet,
glömma allt det andra.
Det som ger glädje,
men som man aldrig slutar klandra.

Att bara se det man vill,
och inte det man behöver.
Att aldrig uppnå lycka,
när tankarna tar över.

True story.

I can't win this game without you

Har ju då inte bloggat och kommer nog tyvärr inte kunna göra det på några dagar framöver heller. Blir en liten bloggpaus för min del. Anledningen till det är att det enda jag tänker på  konstant just nu är alldeles för privat att skriva om här.

Hoppas ni förstår och att min älskade H uppdaterar duktigt istället. Jag mår bra, men vissa saker tar för mycket plats i huvudet för att orka med att blogga om något annat.

Sköt om er och ta hand om dom ni älskar,

Caroline

Life is the sum of all your choices

Håller på att städa för fullt nu, tanja var duktig och plockade undan alla sina saker i rummet igår innan hon åkte . Så det är väl min tur nu, måste säga att det känns lite ensamt utan henne här. Tur att pappa just nu bilar ner från göteborg för att spendera helgen här hos mig, kanske bra att ha gjort det lite fint tills dess också.

Låten med thomas stenström som H publicerade förut (mycket sant att den blivit en riktigt favorit hos mig med..) fick mig att fundera lite, på såna saker som jag inte borde skriva ut här men gör ändå ni vet.. Kom fram till att jag är så mycket duktigare på att veta vad jag verkligen vill, eller bestämma mig för rätt sak när jag inte har många valmöjligheter. Låter antagligen helt sjukt. Men om jag till exempel börjar fundera på huruvida jag ska göra något eller inte, så bestämmer jag mig snabbt och vet exakt vad jag vill. Och då inte bara om jag vill eller inte utan nästan hur varenda lite detalj ska se ut, jag är helt säker på att jag vill ha det precis så. Sedan allt eftersom tiden går läggs det till fler och fler alternativ och plötsligt vet jag ingenting alls. Jag börjar tvivla på om jag gjorde rätt från början och detaljerna ska vi inte ens prata om..

Lite roligt är dock att det är exakt samma sak i skolan, gör ingenting om det är tveksamt om jag verkligen behöver göra det eller inte. Anledningen till att jag är sämst på att göra mina läxor hittar ni nog där också, oftast klarar man ju sig fint utan att ha gjort dom? Sen om det är prov imorgon och jag vet att jag måste plugga för att lyckas, då är det inga som helst problem. Behöver jag säga att jag absolut föredrar prov framför inlämningsuppgifter?

Förivrrande inlägg minst sagt, förstår knappt hälften själv. Tror det är lite farligt för mig att vara ensam på bollerup, tankarna snurrar utan stopp.
Säkrare att bara fortsätta städa,
C

There's a possibility

Fick just ett sms som ändrade hela min tankeverksamhet idag. Från att bara vara inriktad på en sak så kan jag nu välja en helt annan väg också. Frågan är om inte den valmöjligheten gjorde allt så mycket jobbigare. Jag tror att jag föredrar att vara den som inte väljer, även fast det kan vara en utsatt position. Det är lättare, mindre komplicerat.

Måste bestämma mig idag, inom ett par timmar och hjärnan går på högvarv. Men inte sjutton kommer jag fram till någonting alls ändå. Funderar på vem jag ska, och inte ska, prata med innan. Ska nog försöka få tag i Harmony nu i alla fall. Den flickan brukar kunna reda ut mina tankar och viljor bättre än jag själv!

It's just the price I pay

Känner egentligen för att skriva världens längsta känsloinlägg på bloggen just nu, men eftersom jag har någorlunda koll på vilka som brukar läsa så tror jag inte det är en så bra idé. I vanliga fall kan jag skriva ut vad jag känner utan att riktigt gå in på saken så att de som inte vet vad jag faktiskt skriver om inte heller förstår, men just nu känns det ganska omöjligt.

Är i alla fall hemma på rummet idag, dels för att har dragit på mig en hemsk förkylning och dels för att jag inte orkar hålla fasaden uppe. Sitter just nu och fixar ihop listan med vilka som ska vara med på vår pizzakväll med stallet imorgon, mysigt! Sen ska jag städa nu medans alla andra har lektion och sedan klä ut mig till kemist och ta spexfoto med klassen. Den blir nog bra med tanke på att mitt hår står redan nu åt alla håll så galen ser jag åtminstone ut.

Och höstfesten ja, i lördags. Den var roligt, men ungefär som alla andra bollerupsfester. Det var underbart att sumo var här hela helgen, sen mycket dans och mycket skratt.

Så egentligen har jag väl inget att klaga på, inget som jag inte orsakat själv. Min förmåga att alltid glömma det positiva och fokusera på det som är jobbigt är vad som ställer till det för mig. Fast just det här har jag inte ens det minsta rätt att egentligen tycka någonting om. Det var mitt val och det står jag för. Ändå kan jag inte sluta tänka på det.
Och nu är jag återigen inne på det jag sa att jag inte skulle skriva om, så nu slutar jag.

Ni får inga bilder heller för sitter på tanjas dator. Blir bättre bloggning när jag får internet och laddare till min egen.
Kärlek
C

Don't cry because it's over, smile because it happened.

Sista kvällen då! Klockan är ställd på 07.30 och ungefär vid nio är det tänkt att jag och pappa ska börja vår resa ner till Skåne. Ska kolla på hästen på vägen, spännande.
Imorgon spricker i alla fall hela min sommarbubbla, eller det vill säga det lilla som är kvar av den. I övermorgon är det back to basics, hela skånelivet drar igång på riktigt. Men det är okej, för jag ska för fan ha det grymmaste året där nere någonsin.

Men det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om, utan något annat mer intressant. Människor och deras sätt att hela tiden behöva visa sig bättre än andra är vad som intresserar mig ikväll. I allt egentligen, kärlek, sporter, skolan, vänner osv. Jag själv beundrar och känner faktiskt en hel del människor som är rätt bra på att bryta det här mönstret och bara är glada för andra istället. Försöker ta efter dem så mycket jag kan, tror jag blivit bättre på det också. För hur mycket ger det dig att få någon annan att känna sig värdelös eller att på olika sätt försöka bevisa att du mår så grymt mycket bättre utan människan i ditt liv? Ingenting. För i de allra flesta fall är det inte sant. Snarare tvärtom. Du ljuger för både den du trycker ner och dig själv, försöka bevisa något som inte stämmer alls. Och dessutom är det i många fall så jävla uppenbart när någon försöker på sig detta så det är nästan pinsamt.


Människor är de mest egoistiska varelser jag vet.
C