Monster-promeneraren.

Jag har ont överallt typ. I höft, rumpa, knä och lår. Som en gammal tant. För vardagsmotionen de två senaste dagarna har varit helt galen. Har ju sedan jag kom till Dublin gått till stan ganska ofta i brist på annat att göra, vilket tar ca en timme. Nu däremot är det både en ekonomisk fråga, men mest av allt ett sätt att reflektera. Att bara gå. Lyssna på låtar man inte hört på skitlänge, vars texter berört så mycket och gör att nostalgivågen knappt vet några gränser. Att verkligen, på riktigt, iakta min omvärld. Människor, hus, trotoarerna. Det gör mig trött i benen, men gott i huvudet. Idag har jag promenerat 3 1/2 timme. Igår promenerade jag 3 och cyklade 2.

Har inte suttit på en cykel på ett och ett halvt år. Det var svinjobbigt för mina lungor är fyllda av slem, men underbart. Befriande. Att bara segla fram. Får mig att tänka på vår i Stockholm. Hur jag brukar cykla längs Södra Station och känna vinden i håret, hur uteserveringarna börjar fyllas och lyckan att slippa vantar är ett faktum. Bara att kunna cykla i januari är fantastiskt. Att kunna cykla året runt. Lyckan vid vår blir inte lika påtaglig då, men jag tror detta är vad jag behöver nu.

Luft, gamla låtar och en cykel.

Puss,
Harmy
(På bilden har vi världens bästa köp, en lurvpyjamas! Alla borde äga en, supervarm och som att sova brevid en jättehund. Kostar dessutom typ 80 spänn bara!)