frågar mig själv samma fråga just nu. hur mår jag? försöker verkligen tänka men vad hjälper det. jag vet inte. jag har inte en jävla aning. senaste veckan har varit ett kaos av känslor. för en vecka sen upplevde jag en dag som jag aldrig hade kunnat drömma om, en dag mest spenderad i tårar och totalt överväldigad av olika känslor. det var ilska till ledsamhet. förvirring till chock. beslutsamhet till ångest. det började då och så har i princip hela min vecka sett ut fram tills nu sista dagarna. tankarna har flugit åt alla håll och jag har sett saken på fler sätt än jag ens trodde var möjligt. och det har tillslut lämnat mig med någon slags tomhet. jag kan inte tänka, kan inte känna. för en gångs skull inte bara för att jag inte vill, inte väljer att göra det, utan för att jag helt enkelt inte vet vad jag tycker.
en sak vet jag i alla fall, en bra sak. jag har stått upp för mig själv under den här veckan mer än jag någonsin gjort under hela mitt liv. och jag hoppas och tror jag lyckats förmedla att det är det viktiga i hela denna skiten till de som jag bryr mig om också. det handlar inte om hat, det handlar inte om hämnd, det handlar till och med bara delvis om rätt och fel. framför allt handlar det om att våga stå upp för mig själv. sätta en gräns inte bara för dig, utan för mig med. lära mig att det är jag som är viktigast i mitt eget liv. -If you don’t take the fight for you, who will?
haha, ger er som alltid en mindre uppsats fylld med saker jag inte vet om jag vill publicera eller inte. men det har ju gått bra gångerna innan, så vi kör igen. har definitivt ett stort behov av att skriva av mig ibland har jag märkt. och hur konstigt det än låter så känns det faktiskt rätt bra att ni läser också. men för omvärlden och de som fortsätter fråga om hur jag mår så tror jag att jag för enkelhetens skull fortsätter med det klassiska och mycket kortare svaret
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar