Monster-promeneraren.

Jag har ont överallt typ. I höft, rumpa, knä och lår. Som en gammal tant. För vardagsmotionen de två senaste dagarna har varit helt galen. Har ju sedan jag kom till Dublin gått till stan ganska ofta i brist på annat att göra, vilket tar ca en timme. Nu däremot är det både en ekonomisk fråga, men mest av allt ett sätt att reflektera. Att bara gå. Lyssna på låtar man inte hört på skitlänge, vars texter berört så mycket och gör att nostalgivågen knappt vet några gränser. Att verkligen, på riktigt, iakta min omvärld. Människor, hus, trotoarerna. Det gör mig trött i benen, men gott i huvudet. Idag har jag promenerat 3 1/2 timme. Igår promenerade jag 3 och cyklade 2.

Har inte suttit på en cykel på ett och ett halvt år. Det var svinjobbigt för mina lungor är fyllda av slem, men underbart. Befriande. Att bara segla fram. Får mig att tänka på vår i Stockholm. Hur jag brukar cykla längs Södra Station och känna vinden i håret, hur uteserveringarna börjar fyllas och lyckan att slippa vantar är ett faktum. Bara att kunna cykla i januari är fantastiskt. Att kunna cykla året runt. Lyckan vid vår blir inte lika påtaglig då, men jag tror detta är vad jag behöver nu.

Luft, gamla låtar och en cykel.

Puss,
Harmy
(På bilden har vi världens bästa köp, en lurvpyjamas! Alla borde äga en, supervarm och som att sova brevid en jättehund. Kostar dessutom typ 80 spänn bara!)

Spotify-trams.

Hej Bloggen,

jag vet att det här är ett fruktansvärt skitnödigt inlägg i samband med att vi tror på att uttrycka känslor. 

Min enda känsla just nu är dock frustation. Över Spotify. 

Ni vet när man klickat på alla knappar på hemsidan men de enda de faktiskt vill att man gör för att lösa problemet, är det som inte är möjligt? Just så är det nu.

Så om någon har en lösning, hojta mer än gärna. 

Kan inte använda mitt Spotify-konto eftersom det är registrerat i Sverige och jag nu befinner mig i Irland. För att få ändra till Irland som land, måste jag ha ett irländskt konto registrerat som min Payment method. Har inget irländskt konto, så kan inte fylla i det. Och kan jag inte fylla i det kan jag inte ens få använda 

Så jag sitter här och vill säga så mycket, uttrycka det med hjälp av låtar jag glömt bort och nya skivor man hört ska vara så bra. Men det går inte. Och visst, det kanske inte är hela världen, men på fullaste allvar,

vad skulle ni göra utan musik? Det är inte kul. Och Youtube har ju inte ens en tredjedel av det jag vill lyssna på uppladdat, alternativt är jag i fel land för att få lyssna på det.

Suck. 

Något som finns på Youtube dock, är en akustisk version av 'Killing the fun', som denna blogg är döpt efter. För mig ser jag Stockholm, vackert som sjutton, jag längtar dit så hjärtat gör ont. Jag ser sommar. Vill ha sommar. Ser svea rikes snyggaste sångare, Viktor Norén, och känner att när jag lyssnar på den här låten - vet jag varför den här bloggen behövs. 

Carro, jag älskar dig, och jag finns alltid här för dig.

/H

All I asked of you was to free my pain, but so you couldn't do

Frustrerad och ledsen. Vaken mitt i natten när jag verkligen borde sova eftersom jag ska till universitetet imorgon. Men direkt jag satte foten i Stockholm och hemma i lägenheten kom vågen av .. ja vet inte ens vad. Negativitet. Stress.  Sedan råkade spotify hamna på listan lugna favoriter och det var inte vad jag behövde. Helt plötsligt hade jag också återskapat hopplöshet och känslan av att stå utanför och se mitt liv passera förbi utan mig. Ledsen för att det är såhär inatt igen när jag trodde det var borta och frustrerad över att jag inte vet hur jag blir av med det för gott. Ledsen över att jag egentligen har så mycket att säga som jag aldrig fått sagt till så pass många som alltid kommer fram när jag lyssnar på den där lugna listan. Frustrerad för att jag så gärna bara vill skriva ner allt i sms och skicka iväg nu till dom där personerna men jag vet att det varken borde kommer jag inte göra.

Nej, 2012 var ett jävla år ska ni veta. Visst tog jag bra och viktiga beslut och jag började på min drömutbildning. Men inte mycket av året har varit BRA. Har det inte varit för mina problem så har det varit för de jag älskars. När saker händer som hänt förut, men de personer som gav mig mest stöd av alla och räddade mig inte längre finns där, då gör det ont. Så förbannat jävla ont. Jag vet att att det är en klyscha att säga att man vill ha någon som pussar en i pannan och säger att allt blir bra. Men damn vad man behöver det när det krisar. Och när man hamnar i exakt samma situation igen men majoriteten av dom personerna som gjorde det förut är borta så gör det ont. "Rädda mig som du räddade mig ett år sedan".  Är vad jag vill skriva i slutet av varje sms. Men det vore själviskt och svagt. Så det blir inga sms inatt. Men någon dag ska dom nog få skickas. Just nu vill jag tillbaka till antingen Paris eller Göteborg och gömma mig från livet bara lite lite till.

Och nu när jag skrivit klart och fått lite avstånd till det så känns det inte lika förfärligt längre. Var nära på att ta bort allt igen och skriva positivt istället. Men nej, livet är en berg- och dalbana ju. Ovan skriver är nedgångarna som kommer ibland och hur dom ser  ut  just nu. Men tydligen är dom kortvariga eftersom det känns okej nu igen typ en halvtimma senare. Tur det.

MIKA – Overrated - Acoustic Version
Fun. – Carry On

 

December 2010, 2011 och 2012.

Let's make the best of 2013.

Jullov

Haft ett underbart jullov. Myslov.  Familjelov.  Paris med världens bästa syster och gäteborg med världens bästa pappa. Inte gjort mycket alls men kunnat koppla bort allt och må riktigt bra. Kommer fram till Stockholm om två minuter och det känns sådär. Skönt att komma hem och in i vardagen kanske men hade gärna stannat kvar och gjort ingenting i Göteborg bara lite längre. Imorgon börjar vardagen och juridiken på riktigt. Tur att syster kommer om en vecka! Framme nu, så får väl kliva av tåget och in i Stockholmslivet igen.
C

Den andra halvan av bloggen är tillbaka.

Karln på vår Nando's dejt @ julafton.

Hej, mitt namn är Harmony och jag brukade blogga här. 
För typ en miljon år sedan. Eller i alla fall förra året.
Sen gick jag in i någon slags dimma av ganska mycket ångest och dåliga tankar, och tappade bort skrivandet. Och har man väl tappat bort sig, är det lätt att bara skita i allt, fastän det blir sämre.

Jag ska sätta mig ikväll och spåna på nyårslöften, har typ 150 stycken i huvudet men tänker att någonstans måste det nå en rimlig nivå också, för att inte fastna i prestationsångest och försöka uppnå för mycket på en gång. Vet att året redan börjat, men var är en dag hit eller dit när jag inte bloggat på flera, flera månader?

Ett nyårslöfte i alla fall, är att börja blogga igen. 
Utan hela den här "kolla-vad-jag-shoppat"-hetsen. Då man tänker att likt de stora bloggarna måste man skriva och fota precis varje steg man tar. Det har jag ju Instagram för numera. Skriver jag vad jag fikat, ska det vara för att samtalet till fikan var välbehövlig, eller för att det betydde något och gjorde mig glad. Ärlighet. Istället för hetsad sliskighet om hur lycklig man är precis hela tiden och vill visa det. Då kan jag faktiskt längta efter att blogga, i skrivandet. I ärligheten, och i att få tänka.

Så, välkommen 2013 och GOTT NYTT BLOGGÅR! 

Här chillar jag. Irland är efterblivet på många sätt, men väldigt
vackert. 

GOD JUL önskar världens minsta julgran.

Gårdagens nyårs-fyverkerier! 

Mål för 2013

2012 kan sammanfattas som kaos. Nästan från början till slut. Inte bara dåligt kaos, men ändå. Och stora omställningar.

Nya mål för 2013 då;
- Fortsätta träningen lika duktigt.
- Ta upp pianospelandet.
- Känn efter bra och ta beslut med hjärtat om hösten.
- Se till att ha kvar hästarna som iaf en liten del i livet.
- Var lika stark som jag varit iår, om inte ännu bättre.
- Ta vara som sjutton på vad jag än väljer i höst.
- Hålla uppe motivationen för juridiken.
- Solsemester!
- Försöka vara positiv. Utåtriktad, men stark själv. Bekväm i mig själv.

Puss gott nytt år,
C

Is it just madness, keeping us afloat?

Hej vänner,
Är en sån där natt då tankarna flödar igen. Mår inte speciellt dåligt nu dock vilket annars brukar vara en tradition här, hehe. Nej, idag bara är jag. Känns lite som jag tagit ett steg utanför mig själv och tittar på. Dagarna går fort, riktigt fort. Har äntligen tvingat mig själv att börja läsa juridiken igen efter juluppehåll. Spenderades för övrigt i Paris med världens bästa syster och då mådde jag bra. Sådär riktigt bra ni vet. Det är ganska bra att ha sin syster som en av sina bästa vänner.

Och det gjorde mig också mer säker på mitt beslut för nästa höst. Lund eller inte. Juridiken gillar jag (egentligen, även om jag är sämst just nu) så den får vara kvar. Det är Stockholm det är fel på. Nej, dåligt formulerat, jag älskar Stockholm egentligen. Men på tre år hinner man missa mycket. Och på tre år hinner man bygga mycket nytt i Skåne. Känns som halva min personlighet är kvar där nere och jag är sugen på att hitta den igen. Nytt liv i Lund men lite av det gamla kvar. Omstart för både mig och syster, tillsammans. Finns ingen jag hellre vill bo eller göra en nystart med. Jag tror det blir bra.

Men jag klagar inte, tills dess kan jag nog klara mig riktigt bra här också. Lyssnar på andras kärleksproblem och nickar igenkännande men är just nu så långt borta från det man kan vara. Och jag vill inte närma mig. Vet hur bra det kan kännas när det klickar direkt och allt bara flyter på lätt. Så länge det inte är så, orkar jag inte engagera mig. Haft tillräckligt många "bara för att" sista året så det får vara nog nu. Förstår andra som klagar över ensamheten men jag finner ett lugn i den nu. Tror jul och nyår har en effekt på folk att tänka tillbaka, minnas, sakna. Eller har väl snarare fått uppenbara bevis på det senaste veckan. Och visst gör jag också det, men utan att det gör ont.  Backar tillbaka till förra året, jämför. Just nu var det betydligt bättre då men om två månader lovar jag att det kommer vara betydligt bättre nu. Det är skönt.

Satt egentligen och klurade på nyårslöften att skriva ut här, men tror jag behöver lite mer betänketid och uppenbarligen spårade jag lite.  Får komma med dom senare. Nu - one tree hill och sova, imorgon har jag lovat att jag ska upp vid senast halv nio.

  

Ett år emellan,  den här tiden förra året var en bra tid. I år är den okej. Men då blev det sämre, nu blir det bättre. Win.

Muse – Madness - lovelovelove.

tell me something I don't know, tell me something I care about

detta var oväntat hörrni. men jag saknar att skriva här, spelar ingen roll vilka som läser. jag bryr mig ärligt inte. men jag vet att jag alltid mår så mycket bättre om jag får sätta mina tankar i ord. speciellt en sådan här natt när regnet smattrar mot rutorna. ibland undrar jag varför jag inte tar vara på det mer, läser någon utbildning där jag verkligen får hålla på med bygga upp och skriva texter. kommer ihåg i gymnasiet, svenska var det roligaste. uppenbarligen tyckte de som kan det där att jag kunde uttrycka mig. skriva vad jag tyckte, fast på ett lagom sätt. och jag älskade det. krönikor är helt klart favoriten. men nu när ingen tvingar mig att skriva dom så händer det bara inte.

hursom, läste om sista tiden jag skrev här. sista våren på bollerup. gud vad jag kan se igenom dom texterna nu. "jag mår toppen" - jovisst. säkert. i perioder självklart, men jag tappade bort mig någonstans där också. eller lekte av mig kanske det heter, det kanske är det man ska göra. hade nog ingen vidare koll hela sommaren heller. men ändå, att inte ha koll på sommaren är ju lite av en tradition nu. fick någon uppenbarelse och kom till sans till hösten sen. när första universitetstiden lagt sig.

och där är jag nu. lever livet jag drömde om förra vintern, hoppades på. lever livet jag båda längtade till men fruktade så fruktansvärt mycket i våras. nu är vi här. ett halvår sedan studenten. jag läser juridik. har haft min första tenta. bor i min egen lägenhet. har körkort. lär känna nya människor och saknar gamla, men har svårt att hitta balansen mellan dom. beslutsångest inför nästa val i livet, igen. flyr till stallet och sätter mig på hästryggen som terapi. tar som alltid ut min frustration på mobilen som återigen är inne på lagning nu. allt är alltså som vanligt, precis som vanligt.

förutom att det är helt annorlunda. hela jag är så samma men så annan. men jag har hittat mig själv i alla fall, men det har nog skett successivt. vet inte ens om jag är klar än. det visar sig. blivit så mycket mer framåt på sista åren, jag tror det är vem jag är. orädd. drivande. öppen. kan prata om vad som helst, med i princip vem som helst. tendensen att skapa sig problem som egentligen inte finns sitter i alla fall kvar. men lite drama i livet ska man väl ha. men det är som en spiral neråt på den fronten. för tre år sedan var jag mycket bättre på att ta avstånd från mitt eget liv på något sätt än vad jag är idag. är som att jag bara inte kan låta bli att pilla i småsaker nu som jag vet att antagligen inte kommer ge mig något alls, men bara för att se vad som kan hända och ha någonting som tar upp min tankeverksamhet. men egentligen mår jag faktiskt bra. jag har en underbar familj som jag uppskattar nu mer än någonsin. universitetet är toppen, hästen är trevlig och vännerna är fantastiska även om jag inte lyckas få ordning på vad jag vill själv.

lite äldre,
mycket annorlunda
men inte speciellt mycket klokare.

okej, om nu någon lyckats hitta hit och tagit sig igenom detta så eloge till er. men gud vad skönt det känns nu. fått ut mig tankar jag knappt visste fanns i huvudet, allt flyter direkt ner till tangentbordet och blir till ord innan jag hunnit bearbeta det. nu ska jag sova, vilket var vad jag tänkte göra innan jag fick impulsen att skriva här. imorgon blir en bra dag. 

Vinsten – Luckiest Girl - gått på repeat under tiden jag skrivit nu.

call me maybe

orkar inte med bloggandet riktigt, men tyckte bara denna var värd att läggas upp haha.

allt är förövrigt riktigt bra nu, njuter av det.
har upprop på universitetet imorgon så bedtime nu.

vill ni ha mod så kan jag visa något ni aldrig kommer förstå

var ledig idag eftersom det verkade som att det skulle regna och åska massor. hände ju dock inte men skönt att vara ledig ändå, trots att det kanske hade varit till det bättre att jobba ändå. är bara så jäkla ledsen nu. arg, besviken och ledsen för att det inte ens går att prata om det. har återigen insett att det är bättre att bara vara tyst och vänta ut allt än att försöka säga hur jag känner egentligen. ska nog torka tårarna och bege mig in till stan trots alls, möta upp vänner som får mig på andra tankar. sen jobb imorgon igen, hoppas på snälla turister för på bra humör lär jag knappast var.

Thomas Stenström – Vill ni ha mod (?)
C