Jag blir aldrig densamma som förut

Än en gång rullar tåget ner mot Skåne. Den här gången med en tjej som både ser riktigt mycket fram emot att komma tillbaka till vardagen och bara hålla skenet uppe, vara stark. Samtidigt vill hon bara gömma sig, aldrig känna något mer ansvar och  bara strunta i allt.

Helgen har i alla fall överlag varit bra. Väldigt skönt att inte åka tillbaka förrän idag, tur också kanske om man tänker på mitt tillstånd igår, kaos... Men det vill jag inte ens prata om. Är bara så arg på mig själv för att jag ens tillåter mig att må så, göra så mot mig själv. Det är verkligen inte okej.

Var ju och firade en kompis samma dag som melodifestivalen, halvkollade lite på det, sådär måttligt intresserad. Sen rolig kväll förutom ett litet missöde som lämnade både mina händer och min mobil i ett inte så särskilt bra tillstånd. Men lever gör de båda två, dock en aning skrapade på ytan.

finns inga ord bra nog.

kvällens klassiska bild

rubrik från allas våran Oskar Linnros