Look back

Hej bloggen,
Satt och läste lite gamla inlägg. Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Om allt, om vad som kommer hända, om hur jag kommer känna. Hur livet alltid, alltid går vidare. Innerst inne är jag nog samma person som då jag skrev seriöst senast, för ett år sen ungefär. Men ändå känns det så avlägset, jag ser på saker på ett annat sätt. Skrattar åt mina misstag och vad jag trodde var sant då. Men det kanske är det fina med att vara ung, om ytterligare ett år lär jag skratta åt mig själv som jag är nu. Blir klokare varje dag utan att märka det, blir mer jag för varje dag och varje prövning som kommer utan att inse vad som händer. Lagom tills jag fyller 30 lär jag ju ha en någorlunda bra bild av mig själv och vad jag vill. Nöjer mig med det. Tills dess har jag 10 år att lära känna mig själv genom att fortsätta göra misstag, fortsätta utforska hur jag egentligen reagerar i olika situationer och fortsätta se tillbaka och skratta åt mig själv varje år för min naivitet året innan.

C

Hitta vad du inte är nöjd med i livet och gör något för att ändra på det.

Nästan exakt den meningen har jag sagt till tre olika vänner senaste dagarna. Är en såndär person som är suverän på att guida andra genom deras problem och vara på gränsen till elakt sanningsenlig, men bra. Tyvärr är jag sämst på att följa det jag säger till andra själv. Men jag ska försöka nu, eller jag har redan börjat. Hitta vad jag inte tycker om med mitt liv just nu och ändrar på det.

Min kära syster åkte i fredags men var här  i nästan hela två veckor innan det. Och det var fantastiskt. Ser så himla mycket fram till i höst då vi ska bo tillsammans, tror det kommer bli så bra. Så ja, det är mer eller mindre bestämt. Eller jag har bestämt mig. Lund till hösten ja. Hoppas bara jag kommer in där nere, sjuka intagningspoäng. Men det löser jag.

Sedan började mitt huvud snurra. Insåg att jag inte vill plugga hela våren i stockholm om jag ändå ska byta och vet inte hur mycket jag får räkna till godo. Och att jag är ung och kommer ångra senare när jag sitter där som jurist att jag aldrig fick mitt lilla äventyr. Så jag ska ta det nu. Planen är att dra till antingen ett hoppstall i Irland som tävlar mycket eller ett fortfarande tävlingsstall men i England. Dock är det ett dressyrstall vilket är lite av min favorit. Men lutar åt Irland just nu, och då kommer jag nog åka inom 2 veckor! Hon ska ringa mig idag, waah supertaggad. Förbered er på att inte bara en av oss, utan båda uppdaterar från Irland i framtiden! Dessutom ligger stallet bara 1 timme från Dubin så hoppas jag kan hälsa på min älskade bloggpartner rätt ofta.

Lite synd att lämna en så fin och bra utbildning med superhärliga studiekamrater men ändå. Det är verkligen det här jag vill. Komma ifrån lite sen nystart med syster i Lund. Och jag ändrar det jag inte är nöjd med, eller tror jag inte kommer vara nöjd över i framtiden. Dags för att stå för orden jag säger till andra.

Imorgon kommer pappa upp och ska reda ut lite saker med mig om allt detta, blir bra. Nu ska jag snart dra till en av de kanske sista föreläsningarna på juridicum på SU. Och söka upp en studievägledare förhoppningsvis.
Puss och kom ihåg - kan jag, så kan ni också.
Caroline

Min fina oslipade diamant som nu ska säljas, gör ont i mig. Pappa är god nog att leta lösningar med mig, ni förstår nog hur mycket jag hoppas.

Tentavecka äntligen över!!

Har nu överlevt två tentor på fyra dagar. Fyra mindre roliga dagar. Sjukt hur man kan vara så stressad, uppgiven, skuldmedveten, beslutsam och omotiverad samtigit. Men nu är det över och det ska firas med hela fyra dagar av total ledighet!! ♥

Vi är inte unga längre

Tycker att Stenströms management people (eller annan som känner sig träffad) borde börja sponsra oss.
Så fort Thomas släpper något nytt, skriver på facebook eller annonserar en spelning, minsta lilla grej - börjar vi hypa i alla sociala medier som galningar. Hängivna tjejer för hans musik? Väldigt mycket så, ja. Först började vi spamma om att låten spelades på P3. Sedan hade vi videosläppet. Sedan börjar vi hetslikea på twitter, instagram och facebook. Och tillägnar såklart 1 eller 5 inlägg åt honom på bloggen. Det går liksom inte att sluta, "Dansen före döden" är min (vår?) nya drog, och antalet spelningar på Youtube som är konsumerade av mig och C är många. Vi är hooked, så vi jobbar.

Idag är ju alla 14-åriga tjejer typ besatta av någon artist. Jag och C var också där, i våra dagar. Sedan växte vi upp  (thank God, somliga har ju ännu inte kommit så långt i utveckligen...) Men fastän vi släppt Mr. Zelmerlöw som vår stora romans och inte riktigt varit besatta av någon artist på samma sätt sedan dess, har Stenström tagit våra hjärtan med storm.

När det begav sig, när vi var unga. 

Minnena flödar. 

På ett mognare sätt är ni nu då, eftersom vi inte förföljer mannen, men samtidigt med vissa likheter. Jag menar när vi var på Stenis releasefest på Sommar! stod vi bokstavligen och hyperventilerade och skrek efteråt i någonslags eurofori som jag inte kan likna vid något annat än efter att ha mött Mr. Z under sommaren 2009. 

Man kan säga vad man vill om vår besatthet,
men vi hade jävligt kul. 

Annars kommer ju artist-förälskerserna lite i vågor. Vi hade en svacka schlager-pop-män vi helst inte vill påminnas om. Men inget som riktigt hållt i sig som vår ungdoms-stalkning. Mika skulle möjligen kunnas räkna in, som vi också började älska 2007, men hans musik har å andra sidan verkligen djup (vilket förlåt Zelmerlöw, din pop inte riktigt hade..) Och rösten är unik. Man måste imponeras och älska Mika, om han har något popsinne.

Nu sitter vi här och myser med Stenström, må hans karriär följa oss genom livet.
För inte fan är vi unga längre, som han så fint sjunger.

/H

Det här, det får vi aldrig tillbaka

Har inget laddat känsloinlägg på gång då jag är mitt uppe i dubbel tentaperiod och just börjar komma överens med europarätten så den upptar all min tankekraft. Ett mycket trevligt avbrott i mitt pluggande blev dock vår älskade underbara THOMAS STENSTRÖM som släppt en ny singel. Dansen före döden. Lika fantastisk bra som tidigare singlar och alla andra låtar. Kärlek till den mannen.

Allt som vi är nu, allt som vi var då ♥

/Caroline, som nu ska ta ännu ett uppehåll och hälsa på mormor och hund!

Monster-promeneraren.

Jag har ont överallt typ. I höft, rumpa, knä och lår. Som en gammal tant. För vardagsmotionen de två senaste dagarna har varit helt galen. Har ju sedan jag kom till Dublin gått till stan ganska ofta i brist på annat att göra, vilket tar ca en timme. Nu däremot är det både en ekonomisk fråga, men mest av allt ett sätt att reflektera. Att bara gå. Lyssna på låtar man inte hört på skitlänge, vars texter berört så mycket och gör att nostalgivågen knappt vet några gränser. Att verkligen, på riktigt, iakta min omvärld. Människor, hus, trotoarerna. Det gör mig trött i benen, men gott i huvudet. Idag har jag promenerat 3 1/2 timme. Igår promenerade jag 3 och cyklade 2.

Har inte suttit på en cykel på ett och ett halvt år. Det var svinjobbigt för mina lungor är fyllda av slem, men underbart. Befriande. Att bara segla fram. Får mig att tänka på vår i Stockholm. Hur jag brukar cykla längs Södra Station och känna vinden i håret, hur uteserveringarna börjar fyllas och lyckan att slippa vantar är ett faktum. Bara att kunna cykla i januari är fantastiskt. Att kunna cykla året runt. Lyckan vid vår blir inte lika påtaglig då, men jag tror detta är vad jag behöver nu.

Luft, gamla låtar och en cykel.

Puss,
Harmy
(På bilden har vi världens bästa köp, en lurvpyjamas! Alla borde äga en, supervarm och som att sova brevid en jättehund. Kostar dessutom typ 80 spänn bara!)

Spotify-trams.

Hej Bloggen,

jag vet att det här är ett fruktansvärt skitnödigt inlägg i samband med att vi tror på att uttrycka känslor. 

Min enda känsla just nu är dock frustation. Över Spotify. 

Ni vet när man klickat på alla knappar på hemsidan men de enda de faktiskt vill att man gör för att lösa problemet, är det som inte är möjligt? Just så är det nu.

Så om någon har en lösning, hojta mer än gärna. 

Kan inte använda mitt Spotify-konto eftersom det är registrerat i Sverige och jag nu befinner mig i Irland. För att få ändra till Irland som land, måste jag ha ett irländskt konto registrerat som min Payment method. Har inget irländskt konto, så kan inte fylla i det. Och kan jag inte fylla i det kan jag inte ens få använda 

Så jag sitter här och vill säga så mycket, uttrycka det med hjälp av låtar jag glömt bort och nya skivor man hört ska vara så bra. Men det går inte. Och visst, det kanske inte är hela världen, men på fullaste allvar,

vad skulle ni göra utan musik? Det är inte kul. Och Youtube har ju inte ens en tredjedel av det jag vill lyssna på uppladdat, alternativt är jag i fel land för att få lyssna på det.

Suck. 

Något som finns på Youtube dock, är en akustisk version av 'Killing the fun', som denna blogg är döpt efter. För mig ser jag Stockholm, vackert som sjutton, jag längtar dit så hjärtat gör ont. Jag ser sommar. Vill ha sommar. Ser svea rikes snyggaste sångare, Viktor Norén, och känner att när jag lyssnar på den här låten - vet jag varför den här bloggen behövs. 

Carro, jag älskar dig, och jag finns alltid här för dig.

/H

All I asked of you was to free my pain, but so you couldn't do

Frustrerad och ledsen. Vaken mitt i natten när jag verkligen borde sova eftersom jag ska till universitetet imorgon. Men direkt jag satte foten i Stockholm och hemma i lägenheten kom vågen av .. ja vet inte ens vad. Negativitet. Stress.  Sedan råkade spotify hamna på listan lugna favoriter och det var inte vad jag behövde. Helt plötsligt hade jag också återskapat hopplöshet och känslan av att stå utanför och se mitt liv passera förbi utan mig. Ledsen för att det är såhär inatt igen när jag trodde det var borta och frustrerad över att jag inte vet hur jag blir av med det för gott. Ledsen över att jag egentligen har så mycket att säga som jag aldrig fått sagt till så pass många som alltid kommer fram när jag lyssnar på den där lugna listan. Frustrerad för att jag så gärna bara vill skriva ner allt i sms och skicka iväg nu till dom där personerna men jag vet att det varken borde kommer jag inte göra.

Nej, 2012 var ett jävla år ska ni veta. Visst tog jag bra och viktiga beslut och jag började på min drömutbildning. Men inte mycket av året har varit BRA. Har det inte varit för mina problem så har det varit för de jag älskars. När saker händer som hänt förut, men de personer som gav mig mest stöd av alla och räddade mig inte längre finns där, då gör det ont. Så förbannat jävla ont. Jag vet att att det är en klyscha att säga att man vill ha någon som pussar en i pannan och säger att allt blir bra. Men damn vad man behöver det när det krisar. Och när man hamnar i exakt samma situation igen men majoriteten av dom personerna som gjorde det förut är borta så gör det ont. "Rädda mig som du räddade mig ett år sedan".  Är vad jag vill skriva i slutet av varje sms. Men det vore själviskt och svagt. Så det blir inga sms inatt. Men någon dag ska dom nog få skickas. Just nu vill jag tillbaka till antingen Paris eller Göteborg och gömma mig från livet bara lite lite till.

Och nu när jag skrivit klart och fått lite avstånd till det så känns det inte lika förfärligt längre. Var nära på att ta bort allt igen och skriva positivt istället. Men nej, livet är en berg- och dalbana ju. Ovan skriver är nedgångarna som kommer ibland och hur dom ser  ut  just nu. Men tydligen är dom kortvariga eftersom det känns okej nu igen typ en halvtimma senare. Tur det.

MIKA – Overrated - Acoustic Version
Fun. – Carry On

 

December 2010, 2011 och 2012.

Let's make the best of 2013.

Jullov

Haft ett underbart jullov. Myslov.  Familjelov.  Paris med världens bästa syster och gäteborg med världens bästa pappa. Inte gjort mycket alls men kunnat koppla bort allt och må riktigt bra. Kommer fram till Stockholm om två minuter och det känns sådär. Skönt att komma hem och in i vardagen kanske men hade gärna stannat kvar och gjort ingenting i Göteborg bara lite längre. Imorgon börjar vardagen och juridiken på riktigt. Tur att syster kommer om en vecka! Framme nu, så får väl kliva av tåget och in i Stockholmslivet igen.
C

Den andra halvan av bloggen är tillbaka.

Karln på vår Nando's dejt @ julafton.

Hej, mitt namn är Harmony och jag brukade blogga här. 
För typ en miljon år sedan. Eller i alla fall förra året.
Sen gick jag in i någon slags dimma av ganska mycket ångest och dåliga tankar, och tappade bort skrivandet. Och har man väl tappat bort sig, är det lätt att bara skita i allt, fastän det blir sämre.

Jag ska sätta mig ikväll och spåna på nyårslöften, har typ 150 stycken i huvudet men tänker att någonstans måste det nå en rimlig nivå också, för att inte fastna i prestationsångest och försöka uppnå för mycket på en gång. Vet att året redan börjat, men var är en dag hit eller dit när jag inte bloggat på flera, flera månader?

Ett nyårslöfte i alla fall, är att börja blogga igen. 
Utan hela den här "kolla-vad-jag-shoppat"-hetsen. Då man tänker att likt de stora bloggarna måste man skriva och fota precis varje steg man tar. Det har jag ju Instagram för numera. Skriver jag vad jag fikat, ska det vara för att samtalet till fikan var välbehövlig, eller för att det betydde något och gjorde mig glad. Ärlighet. Istället för hetsad sliskighet om hur lycklig man är precis hela tiden och vill visa det. Då kan jag faktiskt längta efter att blogga, i skrivandet. I ärligheten, och i att få tänka.

Så, välkommen 2013 och GOTT NYTT BLOGGÅR! 

Här chillar jag. Irland är efterblivet på många sätt, men väldigt
vackert. 

GOD JUL önskar världens minsta julgran.

Gårdagens nyårs-fyverkerier!